Kalla tårar faller inte

8/9 2009. Det kändes som att åskan låg i luften fast solen sken. Det var den dagen vi fick diagnosen SM, (Selektiv Mutism) på vår dotter. Jag kände

mig infekterad och kroppen kändes tyngre än betong. Hur skulle detta gå? Det kändes som jag gick på glas och kunde knappt röra mig. Vågade knappt röra mig.

Jag skulle gå sönder, bit för bit, om jag gjorde för stora rörelser. Krackelera som en skör isbit i stekande sol. Tårarna kändes som kalla isdroppar som brände

innanför ögonlocken som var varma som glöd. Men de ramlade aldrig längs min skakande kind. De smälte inte. Det gick inte. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte

skratta. Jag kunde ingenting. Jag var neutral och livet gick vidare. Ingen märkte hur min själ och hela mitt inre vibrerade av oro för min dotter. Av oro

för hennes framtid. Av oro för kompisar. Jag tog i stället hand om alla andra, tröstade och var den där stöttepelaren som alla behöver i bland. "Vilken tur ändå

att det "bara" var SM". Ja det var väl en himla tur! Men en diagnos på sitt barn svider värre än att vandra i lava, jag lovar! Jag hade hellre sprungit jorden

runt 100 gånger än att få diagnoserna på mina barn. 6 diagnoser på 3 barn... Det är 6 för mycket! Förstå hur ONT det gör i mig! Förstå att jag lider i detta

helvete i alla fall! Jag har en del stöd. Men långt i från så mycket som jag egentligen behöver. Det känns som de stöd jag har haft bara försvinner. ALLA bara

 försvinner innan jag hinner blinka. Det stöd jag hade från en viss A, finns inte längre. Nej, vi var bara ett arbete för henne. Hon bytte arbete så nu finns vi inte

mer. Jo, det är så det känns. Puts väck bara! Min dotter har inte rätt att få hjälp från habiliteringen. Nej, vi måste ta in nya människor! Det är ju JUST DET hon

inte klarar! Fattar ni inte det??!! Hon pratar ju inte med nya människor!!! Ett uppbyggt förtroende är tydligen inget värt...? Det raserar. Jag ser framför mig

hur min dotter nekas hjälp från de enda människor hon träffat... De enda vi litar på. Ett samtal kan betyda så mycket. En del har jag haft kontakt med nästan

dagligen, men inte nu längre. Många är upptagna med sina egna liv. Och det måste de få vara! Mitt i allt tumult är just MINA barn de bästa och finaste! Men

det gör ont i mig. Det gör ont när livet inte faller på. För det gör det inte som det är nu. Inte om livet ska fortsätta så här. Tårarna svider men vill inte

tränga fram. Jag mår inte bra. Jag kan inte gråta. Jag kan inte svära och skrika! Jag går sönder. Jag krackelerar.