Vårt första möte med Autism, en annorlunda liten saga

Jag fick upp min son, Oliver, direkt på bröstet när han föddes. Han luktade gott och fosterfettet var som guld i mina ögon! En underbar varelse som vi gjort själva, vårt eget kött och blod. En helt normal förlossning och ut kom "Plutten" på 4990 gr. Det är nu snart 6 år sen och mycket har hänt. Oliver är inte riktigt som andra barn. Han skriker mer än vanliga barn. Han får utbrott som kan leda till gud vet vad! Han kan dunka sitt lilla huvud i asfalten i ren frustration när något går emot honom. Vrålar ilsket, säger inte alltid vad han vill, slår sig själv. Som några exempel. Men aldrig att han slår någon annan. Nej nej, det finns inte i hans värld! Han skulle inte göra en fluga förnär. Han har högfungerande autism. Det betyder att han har autism, men är högfungerande, alltså han är normalbegåvad, han pratar och så. Han lärde sig läsa när han var 4 år. Nu är han 6 år och har löst korsord i över 1 år. Bokstäver och siffror är hans specialintresse.

Första gången vi hörde talas om autism blev vi förskräckta! Inte sitter vår son och gungar fram och tillbaka i ett hörn! Nej, det har blivit något fel, Oliver har inte autism. Men det har han. Autism är så mycket mer än vad en del egentligen vet. Det är ett brett begrepp som är svårt att förstå sig på ibland, svårt att ta in och lära känna. Att ta sig igenom dagarna är mer ett äventyr och en utmaning än en vanlig grej. Något som alla andra ser som en normal pryl är en tuff match för oss. Hur kunde det bli så här? Vad hade Oliver gjort för att han skulle vara så arg? Jag har haft autism i mitt liv sen mina söner fick autismdiagnoser. Det är drygt 2 år sen och jag är inte fullärd. Det blir man nog aldrig.

Oliver går på habiliteringen 1 gång varje vecka. Han går på IBT (Intensiv Beteende Träning). Habiliteringen är mer som kompisar till Oliver och oss nu känns det som. De är underbara, vår livlina! 1 gång varje vecka kommer en behandlingsassistent hem till oss. En riktig klippa med lösningar på allt.

För några år sen visste jag inte vad livet gick ut på. Nu vet jag det. Våra barn, med eller utan diagnos. 3 olika individer och med olika framtidsplaner. Alexander, min stiliga förstfödde son som vill bli brandman eller bonde! Oliver med sitt guldlockiga hår som inte vet vad han vill bli, men kanske polis. Alicia, tjejen med glimten i ögat som ska jobba med djur. Tre underbara filurer som inte går att leva utan. Jag klarar mig inte utan dom. Jag är beroende av mina barn! De är mitt syre.